Tyst Catta

Vart är världen påväg egentligen? Ja, det kan man fundera över... Ibland tror jag att folk betalt för att bråka och sedan verkar det finnas folk som på fullt allvar tror att det finns en fiskart som heter "fiskpinne". Man kan bli rädd för mindre. När ska man sluta förundras? Kanske när det sker något normalt, vad som nu är normalt, eller så är det just det normativa som ter sig så onormalt i mina ögon. 

 

Idag har ytterligare ett avsnitt av serien "ung & bortskämd" visats i SVT. En del av ungdomarna har kanske utvecklats en del till det bättre medan andras kunskaper kan få mig att bli mörkrädd. Ibland har man nästan svårt att hålla sig för skratt trots att det är hemskt. "Tjejer är bättre på att baka för de har en bakgen" är bara ett av många exempel. Ett annat geni trodde att Sveriges riksdag endast består av 14 riksdagsledamöter. Men bruden med tron om att fiskpinnen är en fiskart slår nog det mesta. Överlag reagerar jag nog dock mest över deras utseendefixering och deras syner på könsroller. Deras tankesätt om mäns och kinnors roller känns många gånger väldigt förlegade.

 

Som sagt en del av deltagarna har möjligen utvecklats till bättre men synisk som jag tenderar att vara ibland så tror jag inte att utvecklingen kommer att hålla i sig länge. Det är ingen lätt match att förändra sig. Att bryta negativa mönster är nästan en livsuppgift och tar tid. Vi människor anpassar oss otroligt lätt till den aktuella situationen samt till vad som förväntas av oss. I det där "ung & bortskämd-huset" pågår en tävling och det förväntas av ungdomarna att de ska göra nytta. Dock tror jag att risken är stor att de återfaller i gamla mönster när de återvänder hem till sin naturliga miljö, där de är vana att inte behöva lyfta ett finger.

 

Det handlar ju inte bara om ungdomarna utan även om föräldrarna, allra mest egentligen. Jag undrar om föräldrarna har fått någon träning i att sätta gränser. Tyvärr är jag säker på att en del av ungdomarna kommer att återfalla i sina gamla mönster, vanor och rutiner när tävlingen är över och allt är som vanligt.   

 

Hur tror man att man ska kunna göra skillnad i världen och bidra till en positiv samhällsutveckling när man inte ens har lärt sig att försvara sina egna åsikter eller ta tillvara på de som står än nära? Vi alla måste blir bättre på att stå upp för oss själva och varandra. Vem blir hjälpt av att man går omkring och är rädd för att säga sin åsikt? Räddsla får bara människor att göra hemska saker, det kan jag påstå med historien som vittne. Jag är medveten om att jag ofta skriver om just detta och det beror på att jag tycker att det är så viktigt. Tyvärr bevisas det gång på gång runtomkring mig att folk föredrar de enkla lösningarna framför att stå upp för vad som är rätt. Jag har aldrig förstått vitsen med att följa strömmen för som överskriften för den här bloggen säger så är det främst döda fiskar som flyter med strömmen.

 

Just nu lyssnar jag på en helt fantastisk låt från 70-talet som handlar om att en person vill bli förflyttad till månen och komma bort ifrån all action för människorna i omgivningen gör inte rätt. Världen är dessutom fylld av en massa korkade tjejer som bara bryr sig om sitt yttre. Save me! Take me away to the moonlight. People around me don't feel right. Save me! Let´s get away from the action - you are the attraktiv. Take me away from here! Känner lite samma. Men ingen idé att tänka på. Problem löser man. Ingen idé att gnälla för det löser väldigt få problem.    

 

På sista tiden har jag även reflekterat över det här med vad ett engagemang verkligen är och vad det grundar sig på? Vad får oss människor att bli engagerade och vad engagerar oss? Jag skulle väl säga att engagemang handlar om att man vill lägga ner tid och kraft på något som ligger en varmt om hjärtat. Detta kan vara olika saker för olika individer. På min arbetsplats diskuterar vi ofta hur vi ökar medlemsengagemanget för att förbli en modern organisation, inget konstigt. Men hur gör man egentligen för att engagera en annan människa? Är inte just engagemang något som måste uppstå hos den enskilde? Inspirera kan man alltid göra och väcka nyfikenhet men räcker det? En sak är i alla fall säker och det är att man inte kan vara engagerad åt någon annan. Engagemanget är en högst unik upplevelse och måste få förbli det.

 

I en demokrati är engagerade människor en förutsättning för demokratins existens. Det är dörför skrämmande om engagemanget dör ut.

 

Slutligen kan jag konstatera att det är tämligen dumt att köpa fel dammsugarpåsar och att Västsverige har fruktansvärt många kommuner!

 

Tack och godnatt :).