Utmaningar
För att utvecklas och nå nya resultat i våra liv är det nödvändigt att vi utmanar oss själva. Utan utmaningar blir vi bstatiska och oflexibla, vilket i alla fall jag tycker är något negativt. Förmodligen är jag inte ensam om att tycka så här. Det är ett konstant mode i samhället att man ska utveckla sig själv, hitta det man är bäst på samt sin personliga stil. Man förväntas utmana sig rent karrirrärmässigt - att ha samma jobb för länge är inte inne. Är man kvar i samma bana för länge så sägs det att man saknar mål och ambitioner. Vi förväntas även utmana oss i vårt eget privatliv, på gymmet och på en mängd andra ställen.
Det finns människor som aldrig söker nya utmaningar, kanske för att de trivs där de är eller också är rädda för en förändring. Man vet vad man har men inte vad man kan få. Antagligen är anledningen till att man inte utmanar sig en kombination av ovanstående. En del andra människor älskar att utmana sig konstant - deras mål är att ALLTID utmana sig. Allt ska vara till max, man ökar alltid vikterna på träningen eller också är man aldrig nöjd med sina resultat på jobbet så man sätter därför upp ribban tio gånger högre nästa gång. Sedan finns det såklart en grupp som har insett att utmaningar är bra men att de ska ske i lagom takt och utifrån egen förmåga.
Målgrupp två, vilken jag nog tyvärr faller inom skulle nog må bra av att utmana sig i att sänka ribban. Det kan faktiskt vara en riktig utmaning att sluta utmana sig. Det är den lärdomen jag drog idag under ett yogapass.
Yogainstruktören sa till oss alla innan passet började att vi skulle utmana oss under dagens pass. Självklart tänkte jag, det gör jag ju alltid. Jag försöker alltid gå ner djupare eller lyfta högre. Men sen kom det; ni som alltid brukar utmana i att öka kraften och göra rörelserna djupare, ni ska öva på att bara njuta samt finna en harmoni i er själva. Medan ni som aldrig tar ut rörelserna jobbar på det.
För mig har en utmaning helt självklart inneburit att man ska bli bättre, nå högre resultat. Att sänka tempot har jag aldrig sett som en slags utmaning, bara något nödvändigt som man kan ägna sig åt i graven... Dagens yogapass var omtumlande. Jag försökte utmana mig i att hitta andningen och bara tänka på mig själv. Resultat: jag är både yr, svettig och trött. Det var minst sagt underbart att komma hem till sin egen fantastiska mat som lagades tidigare idag, bestående av en kasslergryta med curry, soja, timjan och vin med ris till.
Jag tycker man ska ha mål i livet, dock bör man inte sätta ribban för högt utan på en lagom nivå som man tror att man kan nå inom en rimlig tidsperiod. Ett ex. på detta kan ju vara att om man är ledare för ett gäng människor med funktionshindrade och har under en 8 årsperiod försökt lära dom att knyta skorna. När dom tragglat med detta under dom här 8 åren så kanske det är klokt att släppa det målet och istället köpa skor med karborrband till alla. Ha det bra! Kram.
