Tyst Catta

- Jag är ledsen men jag fattar faktiskt inte!
- Men Catta det var ett skämt, du ska skratta nu....

Det är la bra orättvist, mina kollegor får skratta tre gånger och jag förhoppningsvis en. Först skrattar de nämligen åt skämtet som precis dragits sedan får de vackert skratta åt mig som inte fattr och slutligen skrattar de när jag skrattar.
Idag har jag nog varit ovanligt trög. Det var flera skämt som jag var långt ifrån med på. Till slut konstaterade jag "jaha, är det ett skämt, nu ska jag visst skratta", passade på att dra slutsatsen att jag inte besitter någon humoristisk sida. Jag får dock medge att det är bra mycket bättre att kunna skänka andra ett gott skratt än att roffa åt sig alla tillfällen själv :). Trots alla icke-förtådda skämt så har det varit en kanondag på jobbet med gott sällskap och första dagen för mig som prjektledare. Det där var inget skämt! (Hm, varför förtydligar jag det, det var ju jag som inte fattade skämt, inte ni).

Det är inte alltid som saker går som man tänkt sig eller planserat. I sådana lägen är det viktigt att vara spontan, kreativ och lösningsinriktad. Jag känner att jag har en del gåtor att lösa de närmsta veckorna men för en gångs skull tar jag det med ro. Antingen finns det en lösning eller så gör det inte det men allra oftast löser sig mysterier på något sätt. Jag tvingas nog tänka om men vad gör det? Så länge man har kul så är det en utmaning och den inställningen tänker jag bibehålla. Jag är övertygad om att det allra mesta sitter i våra´huvuden och sållelles har vi själva stor makt över våra känlor och därmed våra liv.

Borde man då inte alltid kunna välja att vara glad och känna sig nöjd? Förmodligen men det skulle troligen inte vara särskilt utvecklande.

För mig är det väldigt viktigt att lyckas, vara duktig och prestera väl. Om jag inte gör det blir jag grymt ledsen och besviken på mig själv. Till en viss del är det kanske orsaken till att jag blir bättre och bättre på saker men allt måste ske inom rimliga gränser. Både självgodheten och den hårda självkritiken har sina gränser samt pris. Jag hoppas någonstans att jag inte ställer lika hårda krav på andras arbete som på mitt eget för då skulle jag sällan vara nöjd. När jag tog examen i våras, ja då kände jag mig nöjd och stolt. Jag är fortfarande imponerad över att jag klarade tre tuffa år, klarade jobb och studier samtidigt i våras. Det var en skön fast ovan känsla att verkligen vara nöjd. 

Jag funderar över om det är sunt att känna sig misslyckad för att man under en dag inte nått toppresultart. Kanske, kanske inte. Beror såklart på vilket perspektiv man väljer att analysera det ur. Jag vill inte enbart hävda att prestationskrav är något negativt, jag presterar bättre genom att känna viss stress och press. Det är en motor. Mål och visioner är a och o i kampen för att lyckas, för vad ska man kämpa för utan mål?

Hur som helst, om man aldrig begick misstag, ja hur skulle man då veta vad som var ens bästa nivå? Slutsatsen är att jag måste tillåta mig att göra fel. Det är knappast felen som är det allvarliga, i alla fall inte sålänge man lär sig något av dem. Den slutsatsen kan jag dra efter ett par omtentor för ett par år sedan. Områdena jag fick tenta om är nog de jag nästa begärskar bäst. Gör om gör rätt! Men visst svider det att göra fel.

Nu är det helg, ett par dagars vila innan en ny arbetsvecka. Jag ska hem till min goa familj i östsverige.