Tyst Catta

"Enligt svensk lagstiftning är det inte olagligt att med andeutdrivning". Förmodligen inte helt oväntat för så många av oss men vad jag vet så är misshandel i allra högsta grad olagligt i vårt rike. En tolvårig flicka har under flera års tid utsatts för både psykisk och fysisk misshandel av sina föräldrar samt av ett par pastoer då föräldrarna ansett att flickan haft nära kontakt med onda andliga krafter. Tingsrätten friade såväl föräldrna som pastorerna, detta enligt ekot i Sveriges Radio idag.

Det finns många syften som i sig inte är olagliga men med vissa metoder blir de definitivt olagliga. Saker kan ju bli olagliga om man hanterar situationen på ett felaktigt sätt. Att protestera mot riksdagsbeslut är exempelvis inte olagligt i sig men man får inte göra det hur som helst. Själva utdrivningen av onda andar är kanske inget olagligt i sig men då får man ju driva ut dem på ett sätt så att det inte skadar den enskilde individen. Sedan är väl i o för sig jag väldigt skeptisk till om onda andar ens existerar men det är tämligen ointressant just nu. Jag stör mig på paragrafryttare, vi människor är väl utrustade med en hjärna för att använda den eller är det jag som har missförstått någonting?

Nu till nästa sak som stör mig och det är personer som får för sig att bryta mot normer bara för sakens skull utan att ha en aning om varför de bryter mot normen. Jag förnekar inte att samhället består av flera strukturella normer som vi alla tillsammans verkligen borde anstränga oss för att bryta emot. Detta för att uppnå ett jämlikt samhälle. Men att bara bryta göra saker för sakers skull ser jag ingen vits med. De som redan är motståndare till att bedriva ett normarbete lär bara bli ännu mer fientliga om folk mer eller mindre har det som hobby att bryta mot de "fina oskrivna reglerna". Jag vill dock inte förneka att vi naturligtvis kan ha olika uppfattningar om vilka normer som är bra respektive mindre bra.

Nu önskar jag alla en skön kväll och så ska ni slippa mitt gnäll :)

Jag har sagt det förr och kommer förmodligen att konstatera följande fler gånger: tiden går ruskigt fort. Nu har jag arbetat nästan exakt ett år och det känns skönt att vara klar med studerandet för ett bra tag framöver. Därmed försvinner väl även mitt smeknamn "universitetsidioten". Igår kom beviset på att jag verkligen är klar hem i brevlådan. Numera är jag inte bara bäst utan även legitimerad arbetsterapeut. Detta enligt ocialstyrelsen. Det var verkligen en magiska känsla att dra fram legitimationsbeviset ur kuvertet. Nu är jag klar på riktigt. För en gångs skull kände jag mig stolt över mig själv och det jag har lyckats prestera.

Jag fixade det, trots en väldigt trög start på utbildningen. Ögonoperationerna avlöste varandra, det värkte i ögat, jag kuggade på två tentor, nervositeten för framtiden hängde som en mörk rullgardin över mig och livet kändes allmänt segt. Dessutom var min första studierektor oerhört skeptisk till om jag skulle klara av utbildningen till arbetsterapeut. Vad hon kände till hade ingen annan med en synnedsättning klarat av att bli arbetsterapeut tidigare så det fanns inte riktigt på hennes världskarta att det kunde gå. Hon var dock ödmjuk och erkände att hon kunde ha fel.. Därför skulle hon kontakta det arbetsterapeutiska fackförbundet FSA och undersöka saken..... Intresseklubben antecknaden. Nej, jag blev förbannad och tyckte att det var totalt ointressant vem som hade klarat av vad tidigare. Jag vet inte om hon någonsin kontaktade dem sen.

Efter alla operationerna flöt det på för mig. Jag klarade alla tentor och all praktik lysande och var alltid klar med saker i tid. I tvåan fick vi en ny studierektor då den gamla skulle forska om bemötande, professionellt förhållningssätt och jämlikhet inom universitetet. Det blev nog en nyttig erfarenhet för henne.

Ett halvår efter att jag påbörjat utbildningen var jag i ärlighetensnamn nära att hoppa av och söka jobb eller en ny utbildning. All denna anatomin fick mig att bli alldeles knäpp, ja knäppare än normalt :). Envisheten tog dock överhanden även våren 2009. Vill man så kan man, det är bara att bita ihop när det är svårt och göra sitt bästa. Tänk om man skulle ge upp alla gånger det är svårt. Då skulle jag förmodligen inte ens kunna gå idag om jag anamat det tillvägagångssättet. Skam den som ger sig. Nog för att min envishet kan vara till bevär ibland, inte minst för mig själv eftersom det ofta leder till att jag ställer för höga krav på mig själv men åh så denna envishet och viljestyrka har hjälpt mig många gånger.

När jag började studera höten 2008 trodde jag att jag kunde och viste allt inom en del områden. Nu efter utbildningen inser jag mest hur lite jag faktiskt vet..... Spännande upptäckt. Det är riktigt roligt att läsa de första texterna jag skrev på universitet. Jag hade en så svart-vit syn på allt. Jag hade förmodligen en hemsk attityd. Det är i alla fall människor som påminner mig om hur jag själv var för några år sen om stör mig allra mest. Fyrkantig, hård och lite för rak. I slutet av utbildningen svamlade jag mest runt. Det märks i alla fall att jag har förstått att världen inte är enbart svart eller vit. Jag är dessutom lärt mig att alla tolkningar är individuella och att det är väldigt dumt att enbart utgå ifrån sitt eget perspektiv. I alla fall när man ska försöka stötta andra personer i deras vardag. Min vardag och mina erfarenheter är ganska irrelevanta i sådana sammanhang.

Jag vet inte om min framtoning har förändrat jämfört med för fyra år sedan. En del tyker nog att den har det medan andra har en annan syn. Jag är fortfarande en väldigt rak och ärlig person som faktikt sätter en stolthet i att alltid säga min mening. Dock kan man göra detta på olika sätt. Jag önskar att jag inte kör över mina medmänniskor på samma sätt som jag kunde göra för fyra år sedan.

Plugga borde jag kanske syssla med igen i framtiden. I nutiden ska jag främt satsa på att bli proffs på bokföring och ekonomihantering. Ett år på jobbet har fått mig att fatta hur mycket jag älskar ekonomi och medelanskaffning.

Efter en inspirerande, tuff och kreativ dag på jobbet säger jag nu god natt till er alla. Dagen har lärt mig att jag saknar jobbets server när den inte fungerar. Trasiga hårddiskar är ingen hit. Kreativiteten har fått flöda emellanåt men med goa kollegor blir allt roligt trots allt.

Då har nästan två veckor hunnit passera sedan jag hade vett nog att uppdatera min kära blogg sist. Mycket har hänt, mest roliga saker och det som inte är kul kan man försöka lära sig något av och sedan skratta åt det.

Igår hade jag och min Diplomatiske vän varit tillsammans i en månad. Månaden har både gott väldigt fort men samtidigt känns mars otroligt långt när jag blickar tillbaka på allt som har hänt. Det känns i alla fall helt underbart att vara kär. Det är helt otroligt att en enda människa kan fylla ens tankar och uppbringa så många känslor. Att vara nykär är härligt men samtidigt är det lite jobbigt för i alla fall så förlorar jag lite av den kontrollen jag alltid varit så noga med att ha. För mig kan det dock säkert mest vara hälsosamt med lite mindre kontrollbehov. Haha, jag har skaffat mig ett liv. Jag har börjat uppskatta min ledighet. Tillskillnad från tidigare känner jag inget behov av att arbeta jämt eller prestera 110 % konstant. Man duger ändå, utan att kunna visa upp resultat jämt.  

En annan kul sak är att jag har tillbringat fem underbara dagar i gröna Skottland med två stenvänner. Jag och Guldklimpen åkte över för att hälsa på Safiren som pluggar där. 
Solen sken ett par dagar, vilka vi spenderade i en härlig park där det fanns helt vanliga gamla träd, gräsmattor och massa människor. Vid flera tillfällen funderade framförallt jag och Guldklimpen över varför folk placerade sig så nära oss när det fanns massa tomma platser. En barnfamilj gjorde nästan anspråk på vår filt. Nog för att vi hade kul men vår filt är vår :). 
Lite shopping och utgång blev det också tid för.

Hela havet stormar är skojig lek men kanske inte att leka den en stor del av dygnet. Vissa saker bör man helt klart ta med en nypa salt. Gång på gång drar jag slutsatsen att världen är korkad, i alla fall utifrån mitt synsätt och för mig är de det rätta. Dock har jag börjat tröttna på att dra den är slutsatsen så det är bara att acceptera och inse att saker är som de är. En del grejer kan man påverka, andra får man bara släppa och låta falla ner i någon slags brunn eller varför inte i en GROP. Förhoppningsvis fångar någon vänlig skäl upp det en vacker dag.

En önskan från min sida är att folk någon gång kan sluta att lägga sig i alla andras liv. Vad är det för fel på att ha ett eget liksom? Eller ska vi satsa på att börja byta liv med varandra, precis som man en gång i tiden bytte Pookimonkort med varandra? När jag gick på lågstadiet bytte vi flickor alltid dojor med varandra. Är allt detta skvallrande och nedklankande på varandra ett sätt för oss vuxna att försöka bli barn igen? En önskan om att få kliva in någon annans tillvaro för en stund och glömma sitt egna jobbiga liv.

Hur ska man kunna bedriva demokratiska processer i praktiken om folk inte ens är överens om vad demokrati innebär? Att besitta olika åsikter under en arbetsprocess är en sak men att påbörja ett arbet utan att vara överens om syftet är mer än problematiskt. För att kunna bedriva ett arbete bör man faktiskt i alla fall vara eniga om varför man gör något.

Någon har någon gång kritiserat mig för att jag har åsikter. Därför ska jag helt och hållet upphöra med att ha sådana. Likadant så har någon vid något tillfälle förmodligen kritiserat en text jag författat så därför ska jag aldrig mer skriva.... Dessutom ska jag upphöra med att krydda min mat för en kamrat sa en gång att den var för stark. Tror ni att den logiken fungerar i verkligheten? Inte jag! Men uppenbarligen finns det folk som verkar applicera den här strategin i praktiken. Personligen kan jag tycka att kritik är utvecklande om den ges på ett konstruktivt sätt och kan relateras till konkreta incidenter. Att göra fel är mänskligt och det är inget farligt.

Det var allt för den här gången, ha det bäst!

GLAD PÅSK!!