Minnen, det Vackrast och Dyrbaraste
Minnen kan ingen ta ifrån en även om det man minns, för alltid är raderat ur ens liv.
Kort, brev, egenförfattade texter och kassettband från min barndom, första kärlek och läger utgör det mest värdefulla jag äger och har. Att gå igenom gamla fotoalbum som innehåller bilder på personer som en gång stått nig nära väckte mest glädje men även en gnutta vemod. Under dagen har mina tankar gått till väldigt många som av olika anledningar inte finns i min tillvaro längre. Jag trodde att fotona på Willie (det som en gång i tiden var världens goaste vovve) skulle få mig att börja gråta men jag log mest. Bilderna på den vita hunden var så vackra.
En person som jag idag inte delar mer än minnen med sa en gång att människor kommer och går ur våra liv samt att vi väljer människor som våra vänner utifrån den nytta vi tror oss kunna ha av de. När de sedan fyllt sin funktion så trycker vi på delite och söker oss nya. Detta påstående upprörde mig rätt rejält. För mig utgör äkta vänskap mer än tillgång och efterfråga. Vänner är inte som ett tuggumi som man stoppar i munnen och glatt smaskar på tills det upphör att smaka. Jag sätter ett stort värde i att upprätthålla mina kontakter och utveckla de. Dock har jag under framförallt det senaste året insett att allt för många resonerar precis som den här personen, vilket är tragiskt.
Jag kan helt uppriktigt förstå de som fann mig aningen jobbig för ett par år sedan. Jag hittade nyss flera dikter som jag skrev under mitten av 2007, som delvis får mig att skratta gott men ändå inte. Jag var så seriös i det jag uttryckte att det är läskigt. Jag vet att folk tyckte att min framtoning var aningen provocerande och en del sa det till mig. Jag hävdar fortfarande att sättet inte var konstruktivt men vad spelar det för roll. Jag lyssnade hur som helst men kunde inte identifiera mig med det människor störde sig på. Jag kunde i alla fall inte finna det problematiska i beteendet som beskrevs, det var ju en del av mig. Om man inte förstår vad som är fel är det omöjligt att förändra - man måste själv inse och vilja förändra. Därför är den bästa strategin, om man stör sig på en annan unik individ att arbeta med sig själv. Alla människor måste få förvalta sina personligheter som de önskar.
Det är du och jag som styr utvecklingen och med tiden skall vi skymta varthän det bär.
Så mycket här jag vill kommentera men allt är sådant vi nog kommer prata om irl ändå :)
Ledsen över inställningen du beskriver; att man använder folk som om de vore toalettpapper, en engångsartikel. Mina vänner oavsett hur lång tid det tar är i mitt hjärta mina vänner ändå även om jag inser att det inte alltid är så tillbaks.
En annan del av mig blir ledsen när man läser om hur andra försöker forma och bestämma över en individs handlande och person, varför inte försöka omfamna individen mer, vi utvecklas ju hela tiden, varje dag under hela vårt liv. Självklart är detta väldigt svartvitt men det är bara för att få poängen lite klarare. Kritik kan upplevas på så många sätt och viss kritik eller en viss typ utav kommentarer anser denna gamla tant vara helt onödiga och inte på något sätt utvecklande eller uppmuntrande i att upptäcka sig själv och sitt liv.
Stor kram till dig!
